In his blog, Sweden's foreign minister Carl Bildt takes a critical view of Israel's Gaza operation, and writes (excerpt):
A swift Israeli decision to accept the UN resolution, suspend its military operations and open Gaza's borders would lead to enormous pressure on Hamas - in all likelihood, not least from Gaza's population - to stop its terrorist shelling of Israel. And for rapid international action to prevent the smuggling of weapons into Gaza.
And was that not Israel's goal?
Statesmanship does not mean starting wars. History shows that this is often too easy. True statesmanship is the ability to recognize when it is time to end them.
And that is what is now required.
That we in this respect make higher demands on Israel lies in the nature of things.
[Ett snabbt israeliskt beslut att acceptera FN:s resolution, avbryta de militära operationerna och öppna Gazas gränser skulle leda till ett enormt tryck på Hamas - med all sannolikhet inte minst från Gazas befolkning - att sluta med sin terrorbeskjutning av Israel. Och till snabba internationella insatser för att förhindra smuggling av vapen till Gaza.
Och var det inte det som var Israels mål?
Statsmannaskap är inte att starta krig. Historien visar att det ofta är alldeles för enkelt. Sant statsmannaskap är att inse när det är dags att avsluta dem.
Och det är det som nu krävs.
Att vi i det avseendet ställer högre krav på Israel ligger i sakens natur.]
A reader takes exception to the last paragraph, and responds (excerpt):
In this post you make yourself guilty of the same failure of thinking that has led so many others to go completely wrong on the Middle East question - i.e. in the name of some kind of morally "higher" logic to make greater demands on Israel to comply with the laws of humanity, as opposed to Hamas (since Hamas, as everyone knows but few will admit, is a terrorist organization). But please consider this approach a little more closely, particularly as it may have consequences in the longer term.
Is it really true that, as a basis for relations between human beings, we should content ourselves with lower requirements for those who have explicitly stated that they do not subscribe to the rights and obligations expressed in the United Nations Declaration of Human Rights, including Israel's right to exist?
Is it really true that higher demands should be made on those states which have explicitly committed themselves to thse who stay outside?
From what unfathomable wisdom do you derive the notion that the bad guys should be able to do what they want without accountability, while those who try to follow the rules should have a higher responsibility?
If you will reflect for a moment on what such a principle leads to by extension, you will soon realize the following: responsibility is something that many consider they exercise as a kind of lip service. Responsibility is easier to demand from others than to bear oneself.
[Du gör dig i detta inlägg skyldig till den tankekollaps som fått så många andra att hamna helt fel i MÖ-frågan, nämligen den att man av någon slags moraliskt ”högstående” logik ställer högre krav på Israel att följa mänsklighetens lagar, till skillnad från Hamas (eftersom Hamas, som ju alla vet utan att mer än få vill kännas vid det, är en terrororganisation). Men var snäll och fundera lite mer över detta synsätt och särskilt vad det får för konsekvenser i det längre perspektivet.
Är det verkligen så, att vi som en principiell utgångspunkt i samvaron människor emellan ska nöja oss med att ställa lägre krav på dem som uttryckligen uttalat att de inte ställer upp på de rättigheter och skyldigheter som kommit till uttryck i FN-stadgan om de mänskliga rättigheterna, bl.a. innefattande Israels innevånares rätt att ö.h.t. existera?
Är det verkligen så, att det på de stater som uttryckligen förbundit sig att följa denna stadga ska ställas högre krav än på dem som ställer sig utanför?
Från vilken outgrundlig visdom framkallar du tankegången att skurkar ska kunna göra som de vill utan ansvar, medan de som försöker följa reglerna ska ha ett högre ansvar?
Om du för en stund tänker på vad en sådan princip leder till i förlängningen ska du snart inse följande. Ansvar är något som många anser sig utöva som en slags läpparnas bekännelse. Ansvar är lättare att utkräva av andra än att själv stå för.]
No comments:
Post a Comment